Sidor

Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg

söndag 20 april 2014

Påskkärringen


Det var en gång en liten kärring som bodde ute på Vischan. Våren var i sitt antågande och det började spira i träd och buskar på gården. Livet var ljust och kärringen var i full färd med alla sysslor som fanns inomhus och utomhus. Ljuset och värmen fyllde henne med livskraft och styrka.
Hon eldade, bar, grävde, planterade och mer därtill. Hennes trädgårdsland förvandlades till ett jordgubbsland.

Gubben hennes hade köpt en traktor - så potatis, morötter och andra grönsaker skulle hon få plantera i lite större skala detta år. Åkern väntar på att få ta sig an nya fräscha grödor.

Påskhögtiden närmade sig - och som alla kärringar såg hon fram emot många lediga dagar tillsammans med familjen.
Så kom skärtorsdagen. Hon knöt på sig sin huckle och flög iväg. Eftersom hon hade med sig en bror och lite barn - landande hon bara nästan i Blåkulla, dvs i Oxelösund. Här skulle de leka tillsammans hela dagen. Efter att ha påtat i jord och burit och stånkat - tänkte kärringen sig inte för - utan flög iväg i en hejdundrande påsksmäll... -"Pang" sa det och sedan satt hon där med ett ryggskott!

Fredagen blev extra lång - då smärtan tog över glädjen i att vara ledig.  Barnen fick hjälpa till med städ och pyssel inför aftonen dagen efter. Sakta med säkert blev det trots allt lite ordning i stugan. Äggen blev fyllda med godis, kluriga kartor och chiffer till barnen blev gjorda, ris blev pyntat.

Som tur var hade kärringens familj blivit bortbjudna på påskafton - så med lite stånk och stön lyckades de ta sig iväg. God mat och samvaro avslutades med dubbelvikna skratt då kärringen i sitt avsked lyckas stånka till ett väsande och ticksande "hejdå".

Påsken fortsätter och kärringen har en stor familj som kan hjälpa till. Själv får hon sakta med säkert kurera sig för att kunna bli återställd. Alla hennes planer för framtiden får vänta en liten stund till - och samtidigt kanske hon kan stanna upp och njuta lite av allt det vackra. Det är inte lätt - men det går...








fredag 17 januari 2014

Att handla.

Ja, just det... handla också.

Vilken tur - en parkeringslucka som inte var alltför trång för min stora bil. Var är nu den där 10-an? Nähä. Jag får väl gå in och hämta en ny sån där "vagn-grej" - vad den nu heter. Jag kommer aldrig på namnet på den där lilla plastgrejen som man får för att stoppa in i vagnen istället för en 10:a eller en 5:a.

Väl inne i affären ska man ta sin scanner. Jag drar kortet - men ingen scanner lyser... Aj då - fel kortdragare. Den här var ju till erbjudanden. Jag hittar rätt ställe och drar kortet - men eftersom jag var för långsam låses den igen. Det är bara att dra kortet igen och nu är jag snart inne och kan börja handla.

Nu flyter det på rätt bra. Plocka varor, scanna, lägga i påsar. Listan var ju inte så lång idag - så det här går nog rätt fort. Skönt.

Väl borta vid mjölken (som är längst bort i en änden), inser jag att jag har glömt väga och scanna citronerna - som är borta i den andra änden av huset.
Ska jag chansa... de kanske inte märker att jag plockar med dem idag?

Ärlig som jag är - knallar jag tillbaka och gör som man ska.

Dags för betalning.

"Gå till en kontrollant för avstämning"
Ja - men det gör man ju ibland. Nu har jag varit så ärlig, så det här ska nog gå bra.

Nudlar: "fem för tjugo kronor". Jag har valt lite olika sorter, men bara scannat in en sort. Det kan ju inte spela någon roll.
Jo - kontrollanten scannar givetvis in en av varje sort... Jaha - bara att lägga upp alla varor på bandet och kolla igenom alla varor.

Ja, ja. Jag ler och suckar. Det gör kontrollanten också.

När det nu ska betalas - så saknas det pengar på kontot.
Tur man har en app - så det bara är att föra över pengar direkt vid kassan! Men inte då. Nätet är lite svajigt inne i affären... Ingen kontakt med banken.
- Men om jag går ut en sväng på parkeringen - så kan det funka, föreslår kontrollanten.
Jo - sagt och gjort. Det funkade faktiskt.

Till slut är allt betalt och nerpackat i sina påsar igen. Jag suckar, ler igen och åker hem.


söndag 11 augusti 2013

Sommarprat

"Hej! Jag ringer från Sveriges Radio och undrar om du skulle vilja vara med i programmet "Sommar" nästa år?"
Tänk om jag skulle få ett sådant telefonsamtal... Tänk om jag hade gjort något så bra och var så känd att de skulle få ringa för ett ge ett sådant erbjudande. Vad skulle jag berätta? Vem skulle vara intresserad av mitt liv?

Sommaren är lång och för mig innebär det en hel del arbete. Stor familj och stort hus innebär få timmar i solstolen eller hängmattan. En varm och svettig dag försökte jag att njuta av det härliga vädret. Jag svalkade av mig i vår pool och la mig på en luftmadrass i vattnet och njöt - i kanske fem minuter... Sedan kom jag på att det var något jag ville fixa med. Kanske var det att plocka lite bär och koka saft eller sylt, måla ett fönster, röja i något skrymsle eller bära lite sten?

Men vad jag än tar mig för, så har jag gärna hörlurarna på och lyssnar på "sommar i P1". Här får jag höra på människor som är entreprenörer, artister, människor med liv som varit tuffa, idrottsmän - människor som har något att berätta!
Dessa sommarpratare ger mig inspiration att vilja förverkliga mina gamla och nya idéer.

En av idéerna är att samla på berättelser. Berättelser som håller på att falla i glömska och kanske försvinner. Tänk gamla människor som levt ett helt liv - hur mycket kan inte de ha att berätta. Den där drömmen om en bok - där skulle dessa berättelser få komma till liv igen. Vi får se om jag kan förverkliga denna dröm.

En annan tanke som slår mig när jag lyssnar är hur välformulerade alla sommarpratare är. Ingen stakar sig eller säger fel ord. Visserligen har de med all säkerhet ett manus - men en del pratar ju i direktsändning och visst måste det vara lätt att säga fel.
Ju längre sommaren har gått - så försvinner orden för mig. Jag hittar inte rätt ord eller säger något som påminner om det ord jag menar. Det kan skapa många lustiga situationer. Det är som om hjärnan tar sommarlov också. Så fort jag är tillbaka i min lärarroll igen så brukar orden sakta men säkert komma tillbaka.

En annan dröm är att kunna jobba mer och mer här hemma på gården.
Men då behövs även intäkter. Under sommaren har vår lilla grävmaskin varit uthyrd mycket mer än tidigare. I och med detta har vi nu även investerat i en liten minidumper! För att vinna måste man våga. Vi har testat dess effektivitet genom att börja fylla hålet i ladan med sten. Liten, effektiv och stark och otroligt roligt!

Jag har även fått hem ett nytt parti av kakfatsstativ. Dessa kommer strax att uppdateras på sidan - men här ser ni ett smakprov av vad som finns. Stativ med hjärtan, svarta, rosa...
Varför inte ha ett litet party i höst - där du och några kompisar kommer hit och gör ert eget kakfat. Jag har vad som behövs - stativ, fat, borr och fika! Hör gärna av dig! Läs mer här: Party

fredag 21 juni 2013

Alla våra barn på Bullerbyn

Tio och ett halvt år... Så snabbt det kan gå - och så långsamt!
Men tio och ett halvt år är tiden då vi tillhört vårt älskade Bullerbyn.
Det har varit händelserika år då vi sakta med säkert har vuxit till en storfamilj. Fyra härliga, envisa, glada barn som en efter en har deltagit i Bullerbyns gemenskap - men - nu är dagistiden slut - och jag behöver skriva av mig...

Bullerbyn är ett föräldrakooperativ - så hela familjen har varit delaktig i dagistiden. Vi har jobbat, städat, suttit i styrelser och möten. Vi har lärt känna många härliga familjer och våra underbara pedagoger.

Dagistiden är en otroligt intensiv period. Barnen är små, syskon kommer, man ska börja arbeta igen och dessutom få ihop familjelivet. Ett kooperativ kräver ju även att man engagerar sig - men man får så mycket tillbaka.

"Dagisfamiljen" som min stora kille uttryckte sig. På Bullerbyn känner man varann, man känner personalen och familjerna som barnen går hem till när de börjar leka med varann. Eftersom man även har arbetsdagar så vet man även hur barnet har det på dagarna. Vad de gör, hur de fungerar i barngruppen, hur de trivs och kanske även varför de inte trivs.

Omsorgen om de små är stor. Fokus ligger på vad de små kräver och behöver. Många tillfällen till mystider finns och självklart även till bus och lek.

Det kommer ju kännas konstigt och tomt när man väl inser att man inte är delaktig i föreningen längre. Man kommer sakna den där koppen med kaffe...

Våra underbara pedagoger i "dagisfamiljen" kan liknas vid muminfamiljen...

Vi har vårt eget Mumintroll. Hon är nyfiken, mycket godhjärtad och generös. Öppensinnad till det mesta och gillar äventyr tillsammans med andra. Älskar barn - både dagisbarnen och sina egna!

Vi har även vår Muminmamma. Hon är lugn, vänlig och förståndig. Inte särskilt sträng, men är noga med att barnen inte skadar sig. När barnen ger sig ut på äventyr ser hon till att de har med sig allt som behövs och lite till. Hon är en riktig arbetsmyra som hela tiden plockar och fixar.

Vi har vår egen Trollkarl. Hon är en mystisk kvinna i hög hatt som reser runt i universum på sin svarta panter. I alla fall kan hon få alla barn att följa med på den resan. Hennes hatt är förtrollad och det hon lägger i den förvandlas till olika saker. Hon tar med barnen i sagans och dess magiska värld.

Sedan har vi Mymlan. Mymla betyder "älska". Hon är sorglös och lekfull - men även förmanande och ordentlig. Hon älskar kärleken och är även mån om sitt utseende. Vacker som en dag! Vår Mymla har en riktig skapartalang och förvandlar Bullerbyn med små - men så viktiga detaljer. Var sak har sin plats och allt fokus är kring barnen.

I köket har vi även vår Lilla My - Hon är busig och viljestark - rättvis och vänskaplig. Hon är antingen arg eller glad (när hon är riktigt arg bits hon - inte). Hennes mat är rättvis och har vissa krav - vilket har lett till en Krav-stämplad förskola. Hon har satt en stämpel på hela dagis med sin goda mat gjord av mycket kärlek.

Som ett smycke på gården har vi Tulippa - en flicka som bor i en självlysande tulpan  - eller i alla fall i egen lägenhet. Hon är mycket vacker och graciös. Hennes långa hår skimrar och lyser i blått i mörkret. Eller grått som min flicka säger (som har svårt att skilja på färgen grått och brunt..). Tulippa flyttade viss in hos en pojke... om nu alla hennes skor nu får plats. Barnen älskar henne!

Till slut har vi även Snusmumriken. Hon är en livsnjutare och klok. Naturen är en naturlig del av hennes liv när hon springer iväg i sina rosa skor.

Som en parantes finns även vår extrahjälp - Ninni - Flickan som steg för steg blir mer synlig! Jag blir så glad när jag ser hur hennes leende blir säkrare och varmare för varje gång man träffas. Där har Bullerbyn varit en del i synliggörandet.


Tack för dessa år! Vi kommer alltid att vara Bullerbyare! Nu är det dags för nya projekt. Det känns mycket spännande inför hösten - då tiden kommer att förvaltas på ett helt  annat sätt än tidigare.

torsdag 6 juni 2013

Tusenkonstnär

- vem får kalla sig det?
Enligt ordboken är det en person som kan "tusen konster" - eller en mycket driftig person som klarar det mesta.
Inte ensam - men tillsammans med min älskade man - kan vi säkert tusen konster.
Kanske kan vi kalla oss tusenkonstnärer.
Då är det inte konstigt om vi inte riktigt vet i vilken riktning vi ska gå. Frågor som "vad är roligast - vad är vi bäst på - vad ger mest lönsamhet - vad tycker familjen" florerar i våra funderingar.

Vi tar ett litet steg framåt i taget för att nå vår dröm.

Uthyrningen av vår grävare och jordfräs har gett ett mycket gott utslag i år. Vi fick direkt gensvar på vår annons och sedan har vi haft en jämn ström av kunder.

På tal om maskiner...
Det finns en Grålle på gården. Den har stått i en lada i över 30 år. Golvet höll på att rasa ner under den och det var stor risk att den dog - och blev till skrot. Men vi (läs min man) lyckades få ut den helskinnad! Nu - efter många timmar av googlande, diskussioner med kunniga Grålleklubbare, inköp av nya delar och renovering av gamla delar - så har den fått liv! Jag har en lycklig man.

Mina tomatplantor växer och verandan har varit perfekt för uppdrivning av plantor. I mitt trädgårdsland växer det så att det knakar. Men så var det ju det här med växthus. Tiden i maj är ju alltig fullspäckad - så ett helt växthus hade vi inte tid med att göra. Plantorna behövde ju komma ut i jord.
Vi försökte hitta någon lämplig vägg att ställa drivbänksglasen vid. Men även en provisorisk lösning kräver arbete... Då är det lika bra att göra något mer permanent. Resultatet blev ett miniväxthus gjort av fyra glas. Självklart fick huset en liten spira - likadan som på vårt stora hus


Nästa vår kanske det blir odling av mer grödor med hjälp av Grållen. 

Ja - maj kom och gick... Vart tog den vägen? Tiden är så fullspäckad och tiden är så kort då det är som allra vackrast i Sverige. Allt spirar och man ser nästan när det växer - om man hade tid att sitta still och titta. Varför gör man inte som katten - sover, äter, kelar och bara är. Som tusenkonstnär borde man ju klara av även det.

måndag 22 april 2013

Sol ute...

Sol inne - Sol i hjärta - Sol i sinne.

Vilken underbar dag! Det är nog fler som kan stämma in i den känslan. Idag fick mössor och jackor slängas i hög på marken. Cyklar, såpbubblor, eldning, studsmatta, grävmaskin, skottkärra, diablo... Vårkänsla i kroppen. Självklart även vårens första skrubbsår.

Tänk er att få börja dagen med en långpromenad, för att sedan komma hem och där sitter barnen till bords och väntar på oss - det luktar kaffe och frukosten är framdukad. Vilka underbara barn.

Gården väntar på att bli ompysslad och börjar ge smakprov på vad den har att erbjuda. I solvärmen letar vårlökarna sig fram och skapar små färgklickar i allt det vintergråa.





Vinbärsbuskarna börjar knoppa och ser ut att må riktigt bra efter den väl behövda beskärning de fick tidigare i år. Knopparna växer sig sakta men säkert större. Jag ser fram emot blomningen och sedan de svarta bären.






I vår syrenberså ställde vi för några år sedan in en gammal soffa. Den har sedan stått där sommar som vinter. Resultatet av detta förbiseende kan vi nu se. Naturen tar över det som vi människor skapar. Det blir vackert i sin enkelhet.


Dagen tillbringades med att städa undan på Gården. Stora högar av gammalt virke och sly har nu ändrat form och storlek. Kvar finns bara aska och en och annan spik. Skottkärran lassas med grenar och kvistar åt ena hållet och fylls med stenar i olika former åt andra hållet. Hålet i ladan fylls sakta men säkert.






Med en kropp trött av arbete är det skönt att ställa undan räfsan och spaden för att sjunka ner i soffan. Att med en kopp kaffe få njuta av värmen och utsikten över Glan. Hoppas att fler än vi ska ha möjlighet att få njuta av detta härliga nästa vår.

Ett liv på Vischan ger frid.

söndag 31 mars 2013

Rynkor

Jag är 32 år. Om någon frågar om min ålder är det mitt svar. Det är en ålder som känns bra. Inte för gammal och inte för ung.
Det är ju inte sant - jag är ju faktiskt äldre även om det inte känns som det - förrän man tittar sig i spegeln. Hur gick det till? Vad hände?
Dessa rynkor och gråa hårstrån. 

Min mor och jag hade ett samtal för ett tag sedan. Vi pratade just om åldrandet. Att man fortfarande känner sig som när man var yngre - fast det inte ser ut som det utåt. Det här är ju ingen nyhet. Andra har berättat detta tidigare, men nu upplever man det själv. Jag är fast i en kropp som inte riktigt visar vem jag är.
Fast när jag var 32 hade jag nyss blivit färdig lärare, endast ett litet barn och nyss flyttat i mitt drömhusprojekt. Nu är jag ju en ganska erfaren lärare, har fyra barn och bor fortfarande i mitt drömhusprojekt.

Men det känns fortfarande som jag är 32. Vad hände med tiden?

Jag lyssnade på spanarna härom dagen och Jessika Gedin hade en spaning om just rynkor. Hon menade på att rynkor är något positivt. Ju fler rynkor desto fler känslor! Människor som är botoxade kan ha svårare än andra att känna in känslor.
...och inte är jag botoxad, även om man kanske skulle tycka att det var trevligt att se ut som 32, eftersom jag känner mig som det.

Men så var det där med spegelbilden.
Vem är det jag ser? Ett skal med ett inre som inte syns. Man bedöms i första hand efter sitt yttre - men jag tror att det inre är det som avspeglar en människa i längden.
Skalet kan ha skrattrynkor, bekymmersrynkor, trötta rynkor. Rynkor kan berätta en hel del om en människas liv.

I en känd bok står det så här:

" Nu ser vi en gåtfull spegelbild,
men då skall vi se ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit fullkomlig känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken."


Det är vackra ord.
Men vad är en gåtfull spegelbild? Min egen spegelbild säger ju faktiskt inget om vem jag är - förutom en del rynkor kanske... Dessutom är bilden av mig spegelvänd och inte rättvänd. Ingen ser mig så som jag ser mig. Ingen vet till fullo vem jag är, inte ens de jag lever med och älskar - eller?

Funderingar i påsktider.

... och för övrigt är ju 42 meningen med livet...

lördag 23 mars 2013

Våga


Nu är det gjort. Nu har jag försökt att hitta mer tid. Nu har jag frågat chefen om jag får vara tjänstledig i ett år - på halvtid. Det känns både skrämmande och spännande!

Jag har jobbat halvtid förr - men då har jag ju varit föräldraledig och haft fullt med småbarn hemma. I höst kommer det inte finnas några dagisbarn (förlåt förskolebarn) kvar i familjen. En ny tid hägrar och tiden kan fokuseras på att på allvar komma igång med Vischan - ge drömmen en ärlig chans. Om det inte bär sig - så har man i alla fall försökt och kan då utgå från det läget.

Jag och min man har tusen idéer - och vi får pröva oss fram för att hitta till vad vi tycker är roligast och vad som ger en lönsamhet som vi kan klara oss på.  Företagande för oss är inte att jobba dygnet runt för att vi ska tjäna en stor förmögenhet. Nej, vi försöker hitta vägar där man kan tjäna tillräckligt med pengar för att frigöra tid till det som vi helst vill göra.

Min bror gav mig en bok för ett tag sedan med titeln "4 timmars arbetsvecka". Den har inspirerat mig till att försöka hitta lösningar på hur man ska frigöra den här eftertraktade tiden. Det är ju mitt i livet man borde ha pension - skriver författaren - inte sen när man har jobbat klart. Det är inte heller säkert att man då orkar att göra allt det som man tidigare drömde om. Jag och författaren har kanske inte samma tanke om vad man ska göra på den tiden som blir över - men mycket tips och tankar kan man ta med sig för att arbeta mer effektivt.

Pengar måste man ju tjäna för att överleva och för mig kan en lösning kan vara att jobba en del med bokföring. Det ger en viss stadig inkomst som gör att man kan utveckla andra delar av företaget som man kanske är mer inspirerad av. Ekonomin är basen och skapandet är exponenten. Tillsammans får jag potensen/förmågan... (ja, ja, torr mattehumor...)

Jag har i några dagar gått och väntat på att energin ska dimpa ner... Värmen dröjer och snön har vägrat försvinna. Visst är snön vacker, men jag som många andra längtar verkligen efter våren.
Idag sken i alla fall solen och sakta men säkert äter den upp snön. Jag sitter i soffan, spelar något fånigt spel på mobilen och väntar på att energin ska överfalla mig.

Då gör jag det - går ut och gör det som är så underbart på våren - eldar! 
Och vet ni - energin kom tillbaka...

Gården vi bor på är en släktgård på min fars sida. Min farfars far köpte loss den år 1912. Så den har funnits i släkten i 100 år. Att bevara gården och skapa en känsla av öppenhet och liv är en av drömmarna. Min pappa bodde här sina första år. Då fanns det djur på gården som hästar, höns och kor. De odlade marken och hade drivbänkar på rader.

På gården finns också en stor lada. Den är för tillfället helt obrukbar, då halva golvet har rasat in. Hur ska man lösa detta? Vi har funderat fram och tillbaka. Men idag när vi gick runt gården, finner vi en mängd högar med sten. Vi börjar där. Det blir en del kroppsarbete - men det skadar verkligen inte.

Jag får en skön känsla av frihet, kraft och inspiration när jag går omkring i rökdimman och jobbar. Jag går ut imorgon också!

måndag 25 februari 2013

Fel ekvationer

Jag hade länge en liten lapp i min plånbok. Det var ett minne. Ett minne som gjorde mig glad. På lappen var det skrivet en ekvation - inte alltför svår, men inte alltför lätt heller. Den skrevs i en buss på väg hem från alperna någon gång på 90-talet. Jag och smarta, roliga Lasse satt och diskuterade ekvationer och det var en märklig känsla att det kunde vara så roligt!
Jag har aldrig utmärkt mig för att vara ett mattesnille i skolan. Jag hade aldrig svårt för det, men jag hade väl aldrig någon tanke på att jag skulle bli så bra på det heller.

När det var dags för mig att välja gymnasium, skulle det ändå vara något med matematik (sa jag till syon) - så jag började ekonomisk linje...
Hm, blev det här rätt eller?
När vi sedan valde inriktning i gymnasiet, valde jag distribution istället för redovisning. Men det var väl siffror jag gillade. Fel igen eller?
Efter att ha arbetat lite här och där inom kontorsvärlden, hamnade jag på ett kontor på en skola.
Här träffade jag Britta. En underbar specialpedagog med hjärta för elever. Jag träffade även andra lärare och insåg att det kan ju behövas bra lärare... och varför inte jag och varför inte med siffror.

Jag hamnade på lärarhögskolan - ett basår (för jag behövde ju naturvetenskapligt gymnasium, inte ekonomisk utbildning) för att sedan börja utbildningen till mattelärare år 1-7. Men det blev ju lite fel ändå. Jag sökte om och kom in på utbildningen till år 4-9 istället. Men det blev ju lite fel, för sedan började jag ju jobba på gymnasiet. 

Nu har jag arbetat som matematiklärare på gymnasiet i över 10 år. Detta läsåret är det första då jag bara undervisar i matematik. Äntligen börjar jag känna att jag kan det här. Jag vet vad jag pratar om och har börjat se det vackra. Att undervisa är fantastiskt roligt. Många av mina elever har svårt för siffror - att få ihop ekvationerna. Men när de väl hittar verktygen och börjar förstå, då känns det bra i hjärtat.

MEN jag är ju inte gymnasielärare. 
Jag kan aldrig få en lärarlegitimation som gymnasielärare och därför får jag inte heller undervisa som det heller. Arbetslivserfarenhet räknas inte. Men jag kan ju sätta mig i skolbänken igen för att under ett år läsa upp mina matematikpoäng - för att sedan få undervisa i det jag har gjort i över tio år - med samma lön...
Den ekvationen går inte ihop.

Men då kanske det inte var så fel val som jag gjort iallafall?
Jag startar min firma och har tack vare min ekonomiska utbildning arbetat en del med ekonomi. 
Att ha eget företag innebär ju även bokföring, vilket handlar om att ekvationen med siffror och verifikationer ska gå ihop på slutet. 
Det här är något som man kanske kan jobba lite med med på Vischan? Tiden och platsen väljer jag ju själv. Om man får in lite pengar varje månad - ger ju det möjlighet att arbeta med skapandet av vår övriga verksamhet. Jag tror jag testar lite.


onsdag 30 januari 2013

Varför blogga??

Jag ska skriva en bok - en annan dag. Jag har idén, inspirationen - men saknar tiden.
Men att skriva en blogg?? Det kanske kan vara en start. Man behöver ju inte skriva så mycket på en gång då - och den tiden kanske man kan hitta.
Jag har läst en del av Gerda Antii. Jag gillar henne! Hon skriver små betraktelser om livet och funderingar kring politik och hennes omvärld.
Hon är född 1929. Hon skulle kunnat vara min mormor. Hade hon varit född ungefär som jag, på 70-talet - så hade hon kanske börjat skriva en blogg istället.

Jag börjar här och så får vi se vart det slutar.


Det kan vara skönt att kunna skriva - för att sedan få fundera lite kring vad man har skrivit. Ofta har jag svårt för att hitta ord och uttryck just i ögonblicket. Jag hittar gärna ord som liknar det jag menar. Som "akta centrifugen" när vi närmar oss en refug, eller "hoppa inte i soppan" när barnen hoppar i soffan...En gång blev det helt galet. Jag satt på mitt arbetsrum och var helt inne i något arbete på datorn. Jag var nästan klar med det jag gjorde. Då knackar det på dörren och jag tänkte ropa "kom in" - men vad tror ni jag ropade... jo: "spara"...
Sådan är jag.