Sidor

Visar inlägg med etikett Lärare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lärare. Visa alla inlägg

fredag 7 februari 2014

Inre motivation

"Jag orkar inte gå ända till bussen mamma!"
När min lille, starke 6-åring, med mycket spring i benen och full av energi, påstår att han inte orkar gå 600 meter till bussen, tror jag det handlar om något annat än att inte orka.
En gång i veckan har jag möjligheten att följa med mina barn till skolbussen. Promenaden tar 10 minuter och är en mysig stund då man hinner småprata lite innan skola och jobb drar igång.
Men den här gången var det visst inget roligt.
Självklart blev jag arg. Funderar i ilskan på hur jag ska göra. Jag inser att det inte är någon idé att stå och argumentera. Jag kan inte tvinga honom att gå - han måste gå själv. Givetvis kan han gå tillbaka till huset och vägra. Ok - låt gå, tänkte jag. Han får ta konsekvenserna.
Jag förklarar läget - att han förstör promenaden för de andra och att han kommer missa skolbussen - sedan går jag.
Jag ser att han springer tillbaka till huset - men efter ett tag går där en liten filur på väg till bussen!
Även om det bar emot - så hittade han sin egen vilja att gå. Det var inte jag som tvingade honom.

På mitt arbete möter jag dagligen elever, vars motivation är stukad. De finns de som inte hittar motivationen pga svårigheter med inlärning, andra pga ett stökigt liv. Det finns de som mår dåligt och de som inte är intresserade.

I mitt examensarbete skrev jag om "bråkstakar". Redan då funderade jag över hur elever ska hitta en "inre motivation för inlärning". Jag funderar fortfarande. Det finns ingen möjlighet för en lärare att förmedla kunskap - om en elev inte är motiverad och idag tycker jag att det blir fler och fler elever som saknar denna drivkraft. Varför? Hur man får eleverna att hitta denna motivation?

Kan vi föräldrar vara är en bidragande orsak? Vi fixar och trixar. Curlar är ju en vanlig liknelse idag. Barnen behöver inte själva ta ansvar för något.Vi kräver inget av dem.
Frågan är om vi gör dem en otjänst istället.

Jag har ett spännande och utmanande arbete idag. Ofta känner jag att jag gör skillnad - i andra fall har jag ingen bra utväg. Att bli arg är inte min grej. Tjatar gör jag till en viss gräns. Att strunta i dem kan man ju inte göra - även om jag ibland känner för det. Men jag hoppas att jag kan få vara ett ledljus så mycket som möjligt.
 
Jag tänker som i "Robotcity" - Se behovet - fyll behovet.

måndag 13 januari 2014

Speciella lärare

För tjugo år sedan jobbade jag som kontorist på en skola i stan. Det var där mina första tankar på att bli lärare började. Skolan var liten och man kom varann nära. Där fick jag möjlighet att lära känna några olika sorters lärare.

Där fanns den läraren som alltid var arg på sina elever. Ifrån klassrummet kunde man ofta höra lärarens högljudda röst. Där fick jag lusten att bli en mer lyhörd lärare.



Där fanns den tyste och försynte läraren. Där lektionerna inte alltid kändes så roliga och inspirerande - utan bara något man gjorde för att man skulle. Där fick jag lusten att kunna fånga elevernas lust att lära.





Där fanns den superpedagogiska läraren - med tusen idéer och full av energi. Med så mycket energi att den till faktiskt tog slut. Där fick jag lusten till att faktiskt ta till vara på äldre lärares erfarenheter och inte alltid uppfinna hjulet själv.


Där fanns den underbara specialläraren. Hon var perfekt i mina ögon. Hennes närvaro och lyhördhet till barnen på skolan. Hennes erfarenhet till att lära eleven att finna sin lust till lärande. Hon blev min inspiration till att bli lärare.

Min egen väg till där jag är idag är lite tokig och krokig. Jag har just tackat ja till ett erbjudande att arbeta som speciallärare under den här terminen. Ett arbete nära elever som har svårigheter och även sviktande motivation. Det känns som om cirkeln är sluten.

lördag 23 mars 2013

Våga


Nu är det gjort. Nu har jag försökt att hitta mer tid. Nu har jag frågat chefen om jag får vara tjänstledig i ett år - på halvtid. Det känns både skrämmande och spännande!

Jag har jobbat halvtid förr - men då har jag ju varit föräldraledig och haft fullt med småbarn hemma. I höst kommer det inte finnas några dagisbarn (förlåt förskolebarn) kvar i familjen. En ny tid hägrar och tiden kan fokuseras på att på allvar komma igång med Vischan - ge drömmen en ärlig chans. Om det inte bär sig - så har man i alla fall försökt och kan då utgå från det läget.

Jag och min man har tusen idéer - och vi får pröva oss fram för att hitta till vad vi tycker är roligast och vad som ger en lönsamhet som vi kan klara oss på.  Företagande för oss är inte att jobba dygnet runt för att vi ska tjäna en stor förmögenhet. Nej, vi försöker hitta vägar där man kan tjäna tillräckligt med pengar för att frigöra tid till det som vi helst vill göra.

Min bror gav mig en bok för ett tag sedan med titeln "4 timmars arbetsvecka". Den har inspirerat mig till att försöka hitta lösningar på hur man ska frigöra den här eftertraktade tiden. Det är ju mitt i livet man borde ha pension - skriver författaren - inte sen när man har jobbat klart. Det är inte heller säkert att man då orkar att göra allt det som man tidigare drömde om. Jag och författaren har kanske inte samma tanke om vad man ska göra på den tiden som blir över - men mycket tips och tankar kan man ta med sig för att arbeta mer effektivt.

Pengar måste man ju tjäna för att överleva och för mig kan en lösning kan vara att jobba en del med bokföring. Det ger en viss stadig inkomst som gör att man kan utveckla andra delar av företaget som man kanske är mer inspirerad av. Ekonomin är basen och skapandet är exponenten. Tillsammans får jag potensen/förmågan... (ja, ja, torr mattehumor...)

Jag har i några dagar gått och väntat på att energin ska dimpa ner... Värmen dröjer och snön har vägrat försvinna. Visst är snön vacker, men jag som många andra längtar verkligen efter våren.
Idag sken i alla fall solen och sakta men säkert äter den upp snön. Jag sitter i soffan, spelar något fånigt spel på mobilen och väntar på att energin ska överfalla mig.

Då gör jag det - går ut och gör det som är så underbart på våren - eldar! 
Och vet ni - energin kom tillbaka...

Gården vi bor på är en släktgård på min fars sida. Min farfars far köpte loss den år 1912. Så den har funnits i släkten i 100 år. Att bevara gården och skapa en känsla av öppenhet och liv är en av drömmarna. Min pappa bodde här sina första år. Då fanns det djur på gården som hästar, höns och kor. De odlade marken och hade drivbänkar på rader.

På gården finns också en stor lada. Den är för tillfället helt obrukbar, då halva golvet har rasat in. Hur ska man lösa detta? Vi har funderat fram och tillbaka. Men idag när vi gick runt gården, finner vi en mängd högar med sten. Vi börjar där. Det blir en del kroppsarbete - men det skadar verkligen inte.

Jag får en skön känsla av frihet, kraft och inspiration när jag går omkring i rökdimman och jobbar. Jag går ut imorgon också!

onsdag 13 mars 2013

När man tillbringat några dagar med febriga och yra barn och vuxna och krafterna börjar komma tillbaka, då vill göra något - fast man orkar inte göra för mycket. Eftersom solens strålar äntligen börjar värma, köptes det hem ett gäng påsar med fröer. Dags att så.


Glasverandan som fortfarande är vinterstökig blev ett perfekt ställe att stöka med jord, vatten och fröer. Nu gäller det bara att vattna varje dag. Jag har bett barnen hjälpa mig att komma ihåg det - för jag har helt lagt av mig vad gäller odlig och växter.


När jag läste till lärare hade jag ett extrajobb. Det var på Blomsterlandet. När jag började var jag helt novis. Jag kunde inte se skillnad på en pelargon och begonia. Om en kund frågade mig om var de kunde hitta pelargonierna, fick jag antingen springa iväg och fråga någon arbetskompis eller så fick jag leda kunden in i butiken för att förhoppningsvis kunna läsa mig till på skyltarna var den speciella blomman stod. Men efterhand lärde jag mig om alla gröna och blommande växter, ettåriga, tvååriga och perenna växter. Efter några år hade jag ganska bra koll. Hemma hade jag fina växter och vattning var inget större problem. Det gjorde man ju av bara farten. Tiden på Blomsterlandet var fantastiskt rolig och gemenskapen var varm och go. Arbetet med växter handlar om att pyssla om, vattna, göda och ansa. Samma sak var det med arbetskompisarna. Vi pysslade om varann, hade roliga fester, hjälptes åt i arbetet och gjorde förändringar när det behövdes.

Chefen var en fantastik förebild. Jag tar gärna honom som ett exempel när jag lär ut om hur en bra arbetsledare borde vara. Han var en som var tydlig med hur arbetet skulle bli gjort. Han visade själv hur man skulle göra - "learning by doing". Inget arbete var värt mer eller mindre för honom. Det finns ju gärna en hierarki på ett arbete - kassan är värd minst och att sätta priser på varor mycket mer. Men arbetet i kassan var lika viktigt som den som berättar för kunderna om hur man planterar en häck. Fungerar det inte med kundbemötandet - så spelar det ingen roll vilka priserna är eller vilken kunskap man kan förmedla.
Allt hör ihop och gemenskap och lyhördhet är viktigt för att en verksamhet ska fungera.

Vi bor ju på en liten gård. Här finns mark som för tillfället är utarrenderad. Min farfar odlade på marken och sålde på marknaden. Det vore spännande att se om man kunde odla lite själv också.  I vår ska jag tillverka ett gäng odlingsbänkar, glasen står på rad och bara väntar. Dels ska jag så ut en del av det som jag nu har planterat hemma - och sedan även direktså i mina bänkar.
Sedan finns även drömmen om ett växthus och även odling av en del av marken. Möjligheterna finns - men jag saknar kunskapen - och tiden - än så länge. Men det kan man ju ändra på!

söndag 3 mars 2013

Passionerad i kakfat

Jag är passionerad - min man säger manisk...
Så fort jag sätter min fot på ett loppis (vilket händer) - kommer jag alltid ut med minst ett fat.
Vackra fat - gamla fat - stötta fat - stora fat - små fat. Fat i alla former.
Jag blir fånigt lycklig när jag hittar ett fat som matchar ett fat som jag tidigare hittat.


Dessa fat har sedan samlat damm - tills i sommar då jag fick kontakt med en tjej som säljer kakfatsstativ! Min hjärta slog några extra slag. Nu visste jag vad jag skulle kunna göra av faten: Kakfat!

När man kommer på en idé vill man ju gärna förverkliga den.  Hur stor marknad är det för att sälja dessa vackra kakfat? Man går mellan hyllorna på loppisen och hoppas att ingen annan kommer på denna fantastiska idé. Men vad gör det egentligen? Kakfatsstativ kan man ju numera köpa av mig också :)


Med jämna mellanrum tar jag fram borrmaskinen, som får gå varm för att tillverka de finaste varianterna av kakfat. Högarna av fat växer och väntar.



I helgen fick jag ytterligare en idé med mina kakfat. Om man har egna fat och vill göra sina egna kakfat - kan man samla ett gäng en kväll här på Vischan, för att tillsammans göra detta. Jag har vad som behövs -  olika varianter av kakfatsstativ och borr. Fika kan även ordnas! Är det någon som är intresserad - hör av er till mig på theres@vischan.se. Kostnad? 200 kr för stativ och fika. (Har man inga egna fat - kan man få välja av mina med ett tillägg på 100 kr.)
(Tack Sofia!)


Att hitta något gammalt för att förädla och göra något nytt av - det är en av affärsidéerna på Vischan. Du kan se några av kakfaten på fliken "kakfat".




måndag 25 februari 2013

Fel ekvationer

Jag hade länge en liten lapp i min plånbok. Det var ett minne. Ett minne som gjorde mig glad. På lappen var det skrivet en ekvation - inte alltför svår, men inte alltför lätt heller. Den skrevs i en buss på väg hem från alperna någon gång på 90-talet. Jag och smarta, roliga Lasse satt och diskuterade ekvationer och det var en märklig känsla att det kunde vara så roligt!
Jag har aldrig utmärkt mig för att vara ett mattesnille i skolan. Jag hade aldrig svårt för det, men jag hade väl aldrig någon tanke på att jag skulle bli så bra på det heller.

När det var dags för mig att välja gymnasium, skulle det ändå vara något med matematik (sa jag till syon) - så jag började ekonomisk linje...
Hm, blev det här rätt eller?
När vi sedan valde inriktning i gymnasiet, valde jag distribution istället för redovisning. Men det var väl siffror jag gillade. Fel igen eller?
Efter att ha arbetat lite här och där inom kontorsvärlden, hamnade jag på ett kontor på en skola.
Här träffade jag Britta. En underbar specialpedagog med hjärta för elever. Jag träffade även andra lärare och insåg att det kan ju behövas bra lärare... och varför inte jag och varför inte med siffror.

Jag hamnade på lärarhögskolan - ett basår (för jag behövde ju naturvetenskapligt gymnasium, inte ekonomisk utbildning) för att sedan börja utbildningen till mattelärare år 1-7. Men det blev ju lite fel ändå. Jag sökte om och kom in på utbildningen till år 4-9 istället. Men det blev ju lite fel, för sedan började jag ju jobba på gymnasiet. 

Nu har jag arbetat som matematiklärare på gymnasiet i över 10 år. Detta läsåret är det första då jag bara undervisar i matematik. Äntligen börjar jag känna att jag kan det här. Jag vet vad jag pratar om och har börjat se det vackra. Att undervisa är fantastiskt roligt. Många av mina elever har svårt för siffror - att få ihop ekvationerna. Men när de väl hittar verktygen och börjar förstå, då känns det bra i hjärtat.

MEN jag är ju inte gymnasielärare. 
Jag kan aldrig få en lärarlegitimation som gymnasielärare och därför får jag inte heller undervisa som det heller. Arbetslivserfarenhet räknas inte. Men jag kan ju sätta mig i skolbänken igen för att under ett år läsa upp mina matematikpoäng - för att sedan få undervisa i det jag har gjort i över tio år - med samma lön...
Den ekvationen går inte ihop.

Men då kanske det inte var så fel val som jag gjort iallafall?
Jag startar min firma och har tack vare min ekonomiska utbildning arbetat en del med ekonomi. 
Att ha eget företag innebär ju även bokföring, vilket handlar om att ekvationen med siffror och verifikationer ska gå ihop på slutet. 
Det här är något som man kanske kan jobba lite med med på Vischan? Tiden och platsen väljer jag ju själv. Om man får in lite pengar varje månad - ger ju det möjlighet att arbeta med skapandet av vår övriga verksamhet. Jag tror jag testar lite.