Sidor

fredag 7 februari 2014

Inre motivation

"Jag orkar inte gå ända till bussen mamma!"
När min lille, starke 6-åring, med mycket spring i benen och full av energi, påstår att han inte orkar gå 600 meter till bussen, tror jag det handlar om något annat än att inte orka.
En gång i veckan har jag möjligheten att följa med mina barn till skolbussen. Promenaden tar 10 minuter och är en mysig stund då man hinner småprata lite innan skola och jobb drar igång.
Men den här gången var det visst inget roligt.
Självklart blev jag arg. Funderar i ilskan på hur jag ska göra. Jag inser att det inte är någon idé att stå och argumentera. Jag kan inte tvinga honom att gå - han måste gå själv. Givetvis kan han gå tillbaka till huset och vägra. Ok - låt gå, tänkte jag. Han får ta konsekvenserna.
Jag förklarar läget - att han förstör promenaden för de andra och att han kommer missa skolbussen - sedan går jag.
Jag ser att han springer tillbaka till huset - men efter ett tag går där en liten filur på väg till bussen!
Även om det bar emot - så hittade han sin egen vilja att gå. Det var inte jag som tvingade honom.

På mitt arbete möter jag dagligen elever, vars motivation är stukad. De finns de som inte hittar motivationen pga svårigheter med inlärning, andra pga ett stökigt liv. Det finns de som mår dåligt och de som inte är intresserade.

I mitt examensarbete skrev jag om "bråkstakar". Redan då funderade jag över hur elever ska hitta en "inre motivation för inlärning". Jag funderar fortfarande. Det finns ingen möjlighet för en lärare att förmedla kunskap - om en elev inte är motiverad och idag tycker jag att det blir fler och fler elever som saknar denna drivkraft. Varför? Hur man får eleverna att hitta denna motivation?

Kan vi föräldrar vara är en bidragande orsak? Vi fixar och trixar. Curlar är ju en vanlig liknelse idag. Barnen behöver inte själva ta ansvar för något.Vi kräver inget av dem.
Frågan är om vi gör dem en otjänst istället.

Jag har ett spännande och utmanande arbete idag. Ofta känner jag att jag gör skillnad - i andra fall har jag ingen bra utväg. Att bli arg är inte min grej. Tjatar gör jag till en viss gräns. Att strunta i dem kan man ju inte göra - även om jag ibland känner för det. Men jag hoppas att jag kan få vara ett ledljus så mycket som möjligt.
 
Jag tänker som i "Robotcity" - Se behovet - fyll behovet.