Sidor

söndag 31 mars 2013

Rynkor

Jag är 32 år. Om någon frågar om min ålder är det mitt svar. Det är en ålder som känns bra. Inte för gammal och inte för ung.
Det är ju inte sant - jag är ju faktiskt äldre även om det inte känns som det - förrän man tittar sig i spegeln. Hur gick det till? Vad hände?
Dessa rynkor och gråa hårstrån. 

Min mor och jag hade ett samtal för ett tag sedan. Vi pratade just om åldrandet. Att man fortfarande känner sig som när man var yngre - fast det inte ser ut som det utåt. Det här är ju ingen nyhet. Andra har berättat detta tidigare, men nu upplever man det själv. Jag är fast i en kropp som inte riktigt visar vem jag är.
Fast när jag var 32 hade jag nyss blivit färdig lärare, endast ett litet barn och nyss flyttat i mitt drömhusprojekt. Nu är jag ju en ganska erfaren lärare, har fyra barn och bor fortfarande i mitt drömhusprojekt.

Men det känns fortfarande som jag är 32. Vad hände med tiden?

Jag lyssnade på spanarna härom dagen och Jessika Gedin hade en spaning om just rynkor. Hon menade på att rynkor är något positivt. Ju fler rynkor desto fler känslor! Människor som är botoxade kan ha svårare än andra att känna in känslor.
...och inte är jag botoxad, även om man kanske skulle tycka att det var trevligt att se ut som 32, eftersom jag känner mig som det.

Men så var det där med spegelbilden.
Vem är det jag ser? Ett skal med ett inre som inte syns. Man bedöms i första hand efter sitt yttre - men jag tror att det inre är det som avspeglar en människa i längden.
Skalet kan ha skrattrynkor, bekymmersrynkor, trötta rynkor. Rynkor kan berätta en hel del om en människas liv.

I en känd bok står det så här:

" Nu ser vi en gåtfull spegelbild,
men då skall vi se ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit fullkomlig känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken."


Det är vackra ord.
Men vad är en gåtfull spegelbild? Min egen spegelbild säger ju faktiskt inget om vem jag är - förutom en del rynkor kanske... Dessutom är bilden av mig spegelvänd och inte rättvänd. Ingen ser mig så som jag ser mig. Ingen vet till fullo vem jag är, inte ens de jag lever med och älskar - eller?

Funderingar i påsktider.

... och för övrigt är ju 42 meningen med livet...

lördag 23 mars 2013

Våga


Nu är det gjort. Nu har jag försökt att hitta mer tid. Nu har jag frågat chefen om jag får vara tjänstledig i ett år - på halvtid. Det känns både skrämmande och spännande!

Jag har jobbat halvtid förr - men då har jag ju varit föräldraledig och haft fullt med småbarn hemma. I höst kommer det inte finnas några dagisbarn (förlåt förskolebarn) kvar i familjen. En ny tid hägrar och tiden kan fokuseras på att på allvar komma igång med Vischan - ge drömmen en ärlig chans. Om det inte bär sig - så har man i alla fall försökt och kan då utgå från det läget.

Jag och min man har tusen idéer - och vi får pröva oss fram för att hitta till vad vi tycker är roligast och vad som ger en lönsamhet som vi kan klara oss på.  Företagande för oss är inte att jobba dygnet runt för att vi ska tjäna en stor förmögenhet. Nej, vi försöker hitta vägar där man kan tjäna tillräckligt med pengar för att frigöra tid till det som vi helst vill göra.

Min bror gav mig en bok för ett tag sedan med titeln "4 timmars arbetsvecka". Den har inspirerat mig till att försöka hitta lösningar på hur man ska frigöra den här eftertraktade tiden. Det är ju mitt i livet man borde ha pension - skriver författaren - inte sen när man har jobbat klart. Det är inte heller säkert att man då orkar att göra allt det som man tidigare drömde om. Jag och författaren har kanske inte samma tanke om vad man ska göra på den tiden som blir över - men mycket tips och tankar kan man ta med sig för att arbeta mer effektivt.

Pengar måste man ju tjäna för att överleva och för mig kan en lösning kan vara att jobba en del med bokföring. Det ger en viss stadig inkomst som gör att man kan utveckla andra delar av företaget som man kanske är mer inspirerad av. Ekonomin är basen och skapandet är exponenten. Tillsammans får jag potensen/förmågan... (ja, ja, torr mattehumor...)

Jag har i några dagar gått och väntat på att energin ska dimpa ner... Värmen dröjer och snön har vägrat försvinna. Visst är snön vacker, men jag som många andra längtar verkligen efter våren.
Idag sken i alla fall solen och sakta men säkert äter den upp snön. Jag sitter i soffan, spelar något fånigt spel på mobilen och väntar på att energin ska överfalla mig.

Då gör jag det - går ut och gör det som är så underbart på våren - eldar! 
Och vet ni - energin kom tillbaka...

Gården vi bor på är en släktgård på min fars sida. Min farfars far köpte loss den år 1912. Så den har funnits i släkten i 100 år. Att bevara gården och skapa en känsla av öppenhet och liv är en av drömmarna. Min pappa bodde här sina första år. Då fanns det djur på gården som hästar, höns och kor. De odlade marken och hade drivbänkar på rader.

På gården finns också en stor lada. Den är för tillfället helt obrukbar, då halva golvet har rasat in. Hur ska man lösa detta? Vi har funderat fram och tillbaka. Men idag när vi gick runt gården, finner vi en mängd högar med sten. Vi börjar där. Det blir en del kroppsarbete - men det skadar verkligen inte.

Jag får en skön känsla av frihet, kraft och inspiration när jag går omkring i rökdimman och jobbar. Jag går ut imorgon också!

onsdag 13 mars 2013

När man tillbringat några dagar med febriga och yra barn och vuxna och krafterna börjar komma tillbaka, då vill göra något - fast man orkar inte göra för mycket. Eftersom solens strålar äntligen börjar värma, köptes det hem ett gäng påsar med fröer. Dags att så.


Glasverandan som fortfarande är vinterstökig blev ett perfekt ställe att stöka med jord, vatten och fröer. Nu gäller det bara att vattna varje dag. Jag har bett barnen hjälpa mig att komma ihåg det - för jag har helt lagt av mig vad gäller odlig och växter.


När jag läste till lärare hade jag ett extrajobb. Det var på Blomsterlandet. När jag började var jag helt novis. Jag kunde inte se skillnad på en pelargon och begonia. Om en kund frågade mig om var de kunde hitta pelargonierna, fick jag antingen springa iväg och fråga någon arbetskompis eller så fick jag leda kunden in i butiken för att förhoppningsvis kunna läsa mig till på skyltarna var den speciella blomman stod. Men efterhand lärde jag mig om alla gröna och blommande växter, ettåriga, tvååriga och perenna växter. Efter några år hade jag ganska bra koll. Hemma hade jag fina växter och vattning var inget större problem. Det gjorde man ju av bara farten. Tiden på Blomsterlandet var fantastiskt rolig och gemenskapen var varm och go. Arbetet med växter handlar om att pyssla om, vattna, göda och ansa. Samma sak var det med arbetskompisarna. Vi pysslade om varann, hade roliga fester, hjälptes åt i arbetet och gjorde förändringar när det behövdes.

Chefen var en fantastik förebild. Jag tar gärna honom som ett exempel när jag lär ut om hur en bra arbetsledare borde vara. Han var en som var tydlig med hur arbetet skulle bli gjort. Han visade själv hur man skulle göra - "learning by doing". Inget arbete var värt mer eller mindre för honom. Det finns ju gärna en hierarki på ett arbete - kassan är värd minst och att sätta priser på varor mycket mer. Men arbetet i kassan var lika viktigt som den som berättar för kunderna om hur man planterar en häck. Fungerar det inte med kundbemötandet - så spelar det ingen roll vilka priserna är eller vilken kunskap man kan förmedla.
Allt hör ihop och gemenskap och lyhördhet är viktigt för att en verksamhet ska fungera.

Vi bor ju på en liten gård. Här finns mark som för tillfället är utarrenderad. Min farfar odlade på marken och sålde på marknaden. Det vore spännande att se om man kunde odla lite själv också.  I vår ska jag tillverka ett gäng odlingsbänkar, glasen står på rad och bara väntar. Dels ska jag så ut en del av det som jag nu har planterat hemma - och sedan även direktså i mina bänkar.
Sedan finns även drömmen om ett växthus och även odling av en del av marken. Möjligheterna finns - men jag saknar kunskapen - och tiden - än så länge. Men det kan man ju ändra på!

torsdag 7 mars 2013

Vårfina äppelträd

Nu börjar det droppa från taken, snön smälter. Snödroppar och grönt gräs tittar fram. Vintern har varit vit och vacker, vilket gör att man ännu mer längtar till värmen som ska komma.
Soliga marsdagar kan man ta sin kaffekopp och sätta sig på verandan för att njuta av värmen. Man längtar till att knoppar ska spricka och grönskan sprida sin lätta vårkänsla.




Jag har under veckan fått hjälp med beskärning av mina äppelträd. Förra året beskar jag ett par träd själv för första gången - men i år kom det ett gäng underbara trädgårdselever från skolan för att i utbildningssyfte hjälpa till att beskära.
Stegar placerades vid varje träd och elever, sekatörer och sågar jobbade på. Grenar föll och träden började återfå vackra former igen.


I höstas var det ett äppelår. Träden dignade tunga av äpplen och vi köpte in en fruktpress för att göra vår egen äppelmust. Äpplen plockades, krossades och pressades. Detta gjordes utomhus i höstsolen - oftast. När man väl har påbörjat en pressning, tar det en stund innan den är färdig. Det hände att vädret växlade och tunga moln började hänga över oss och dropparna började falla.



Då lämnade jag utegänget för att fortsätta med innejobbet. Dags att pastörisera och hälla på flaskor. Flaskor har sparats och lagrats i källaren. Dessa gjordes rena och fylldes med härlig äppelmust. Inga tillsatser - bara äpple.

Musten kan vi fortfarande njuta av. Sakta men säkert försvinner flaskor från hyllan i källaren. En öppnad flaska håller inte särskild många dagar, men det behöver vi inte bekymra oss för här hemma. En flaska töms snabbt av mustälskare.

Förra året sålde jag mina första flaskor. 3 flaskor för 100 kr. Blir det äppelår i år igen, kanske vi säljer några fler. Perfekt höstjobb på Gården på Vischan!

söndag 3 mars 2013

Passionerad i kakfat

Jag är passionerad - min man säger manisk...
Så fort jag sätter min fot på ett loppis (vilket händer) - kommer jag alltid ut med minst ett fat.
Vackra fat - gamla fat - stötta fat - stora fat - små fat. Fat i alla former.
Jag blir fånigt lycklig när jag hittar ett fat som matchar ett fat som jag tidigare hittat.


Dessa fat har sedan samlat damm - tills i sommar då jag fick kontakt med en tjej som säljer kakfatsstativ! Min hjärta slog några extra slag. Nu visste jag vad jag skulle kunna göra av faten: Kakfat!

När man kommer på en idé vill man ju gärna förverkliga den.  Hur stor marknad är det för att sälja dessa vackra kakfat? Man går mellan hyllorna på loppisen och hoppas att ingen annan kommer på denna fantastiska idé. Men vad gör det egentligen? Kakfatsstativ kan man ju numera köpa av mig också :)


Med jämna mellanrum tar jag fram borrmaskinen, som får gå varm för att tillverka de finaste varianterna av kakfat. Högarna av fat växer och väntar.



I helgen fick jag ytterligare en idé med mina kakfat. Om man har egna fat och vill göra sina egna kakfat - kan man samla ett gäng en kväll här på Vischan, för att tillsammans göra detta. Jag har vad som behövs -  olika varianter av kakfatsstativ och borr. Fika kan även ordnas! Är det någon som är intresserad - hör av er till mig på theres@vischan.se. Kostnad? 200 kr för stativ och fika. (Har man inga egna fat - kan man få välja av mina med ett tillägg på 100 kr.)
(Tack Sofia!)


Att hitta något gammalt för att förädla och göra något nytt av - det är en av affärsidéerna på Vischan. Du kan se några av kakfaten på fliken "kakfat".